Försökte sova, men när jag låg där i mörkret, sårbar och totalt oskyldig, slogs jag av en ovälkommen tanke.
Det började med att jag påminde mig själv om att komma ihåg gymnastikkläderna imorgon, och därifrån ledde dom ena tankarna till dom andra, ni vet som tankar gör. Det slutade vid att jag såg en bild av mig själv 40 år gammal, rynkig, singel som längtade tillbaka till 15 åriga mig.
och snart fyller jag 16.
jag vill stanna 15 orörd och oskyldig. Ligga i min säng på mina halvsmuliga lakan och fundera på saker jag inte hunnit göra. Jag vill kunna titta upp på väggen mot min säng och se mina nyvunna rosetter hänga, och borra in näsan i mina nytvättade lakan. Allt är så nytt men endå så tryggt, vant och gammalt.
Ni vet det där, när man ligger och försöker sova, men mitt i allt mörker så tror man sig se någon eller något obehagligt, då är det bara att tända lampan och allt känns okej igen, för mamma och pappa är precis i rummet ovanför mig. Mamma och pappa som skyddar mig, och ger mig trygghet som ingen annan. Vem ska göra det sen?
Jag vill kunna retas med min syster, bråka om vem som ska diska idag, vem som ska duka bordet.
Jag vill kunna krama mina små och småbarns-knubbiga älskade tvillingar, krama dom så hårt, dra in doften av barn tills dom säger ifrån. Pussa deras bulliga kinder och veta att dom är mina syskon, dom är mitt blod, och jag ska skydda dom från allt.
Snart växer dom upp, bara tanken att någon är elak mot dem gör att det känns som att mitt hjärta vrider och vänder sig, drar sig neråt mot magsäcken och får mig att vilja spy.
Och snart är min mamma som min mormor, och snart är det jag som tjatar på mina barn att dom ska städa sina rum.
Det är så många år kvar, men 15 år har redan gått och dom har flygit iväg, men endå var det så länge sen jag var 7 år gammal och kollade på dom som gick i trean och tänkte på hur lång tid det skulle ta tills jag var så stor. Allt är så förvirrande. Det är som att tänka på universum, det tar aldrig slut och allting bara snurrar.
Jag vill bara sitta här i min säng med benen i kors, ha på mig min favorit tröja som börjar bli för liten, och pilla bort nagellack från mina naglar.
Jag älskar allting som det är, kan det inte bara stanna såhär?
Det känns som att allting rusar iväg från mig och tiden rinner som sand mellan mina fingrar.
Varför går allting så fort
